Animationsstudion har flera trevliga filmer på gång åt oss de kommande åren. Läs allt om dem här...
Dia de los Muertos (arbetstitel) - Baserat på den mexikanska högtiden De dödas dag, är det förhoppningsvis studions första steg mot lite mörkare barnfilm. Låter egentligen som något Tim Burton kunde ha gjort, men Lee Unkrich ("Toy Story 3") regisserar och premiären är satt till 2015.
Untitled Mind Trip Project (arbetstitel) - Efter att ha tagit med publiken till de mest fantastiska världar, går Pixars nästa resa inåt, till den mänskliga hjärnan. Outforskat område sedan "Hannibal". Lite äckligt kanske, lyckas de få det sådär Pixargulligt? Återstår att se. Pete Docter ("Upp", "Monsters, Inc") i registolen. Premiären väntas till 19 juni 2015.
The Good Dinosaur - Vad hade hänt om asteroiden som utrotade dinosaurierna hade missat vår planet? Det ska den här filmen ta reda på. Dinosaurier var hetare än lava på 90-talet och flera tecknade filmer på temat finns redan - känns på pappret som den minst lovande titeln här. Bob Peterson ("Ett småkryps liv") står för regin. Premiären blir den 30 maj 2014.
Monsters studentliv- Håriga Sulley och klotrunda Mike är tillbaka - i skolbänken. En uppskattad comeback, för en gångs skull, efter onödiga fortsättningen på trista "Bilar". Dan Scanlon har regisserat uppföljaren (rättare sagt prequeln) som går upp på bio 23 juni 2013.
Och i sommar är det givetvis dags att stifta bekantskap med den orädda prinsessan i "Modig". Filmen har premiär den 31 augusti.
Kolla in LG-kampanjen som tar oss bakom "Kill Bill" och fler välkända filmaffischer.
Mannen på bänken, bruden med svärdet, och horan med rikingen. Filmaffischer och poser som blivit nästan lika ikoniska som filmerna i sig. Men du har garanterat aldrig sett dem som i reklamkampanjen för LG:s nya hemmabiosystem med 3D-ljud - kolla in bilderna här:
Upplevelser i present ska ju vara stort, har man hört. Brittiska företaget Wish tar trenden på blodigt allvar.
Har du någonsin sett på "Dawn of the Dead" och tyckt att det hela verkar ganska trevligt, finns nu upplevelsen för dig. För 119 brittiska pund (ca 1300 kronor) kan du och dina vänner spendera ett par timmar på ett shoppingcenter fullt med levande döda.
Skjut ner dem, se till att överleva, plocka upp nåt snyggt från reahörnan på vägen. Kanske blir det enklare med en boot camp som lär dig alla tricksen? Givetvis finns zombiedödarskola som tillval.
Vi kan knappt vänta innan det här kommer till Sverige!
Nästan alla karaktärer i "The Avengers" har blivit presenterade med varsin film, men vilken av Marvelfilmerna har varit bäst?
Det har sannerligen varit en lång resa för "The Avengers". Redan 2005 började man planera för en kommande "The Avengers"-film och efter premiären av "Iron Man" 2008 blev det officiellt att man skulle göra filmen. Man har presenterat alla karaktärer med varsin historia på bio tidigare, och det är bara Hawkeye och Black Widow av superhjältarna i "The Avengers" som inte har fått en egen film tidigare.
Om vi tittar på hur alla Marvelfilmer har gått på box office och blivit mottagna av MovieZines läsare kan vi konstantera att "Iron Man" och "Iron Man 2" har lyckats bäst. Här är hela listan:
"The Incredible Hulk" (2008) - Adrenalin är det minsta man kan säga om "The Incredible Hulk" som bjuder på en riktig monsterfight men kanske missar målet med resten av filmen.(Daniel S Ogalde)
Filmen blev inte den succé som Marvel hade hoppats på och spelade "endast" in 263 miljoner dollar. Medelbetyg av MovieZines läsare: 2.76 av 5.
"Iron Man" (2008) - En njutbar Marvel-film som lyfts av sköna Robert Downey Jr, men den utlovade nördgasmen uteblir. (Alexander Dunerfors)
Desto bättre gick det för den mer okända karaktären Iron Man som drog in 585 miljoner dollar. Medelbetyg av MovieZines läsare: 3.38 av 5.
"Iron Man 2" (2010) - Robert Downey Jr tar på sig robotdräkten igen och det blir adrenalinfylld action och vitsiga sarkasmer fast i större upplaga. (Andreas Samuelson)
Marvel lyckades dock förbättra det fina resultatet från första filmen och intäktsresultatet slutade på 623 miljoner dollar. Medelbetyg av MovieZines läsare: 3.04 av 5.
"Thor" (2011) - Det är en klassisk serietidningsrulle med storslagna effekter, utstuderade monster, lite humor och en lagom söt kärlekshistoria. (Andreas Samuelson)
Även fornnordiska guden Thor gjorde stor succé på biograferna och spelade in 449 miljoner dollar. Medelbetyg av MovieZines läsare: 3.00 av 5.
"Captain America: The First Avenger" (2011) - En kul, spännande och fräsch serietidningsrulle som faktiskt funkar som den popcornunderhållning den utger sig för att vara. (Andreas Samuelson)
Den sista filmen innan "The Avengers" lyckades också bra på biograferna och drog in 368 miljoner dollar. Medelbetyg av MovieZines läsare: 3.00 av 5.
Håller du med om betygen? Har "Iron Man" varit den bästa Marvelfilmen av ovanstående filmer eller är någon annan din vinnare? Gå in och betygsätt alla filmer och börja ladda inför biopremiären på fredag!
Sedan början av 80-talet när VHS-spelaren och det nostalgiska videobandet introducerades har möjligheten till hemmabio glädjat allt från fredagsmyssugna par till ekonomiskt begränsade barnfamiljer. Upplägget - att kunna se film, som tidigare begränsats till den stora bioduken - hemma var fantastiskt och särskilt idag med alla dyra hemmabioanläggningar som finns att tillgå så har biograferna fått sig en rejäl rival inom filmtittandet.
Fortfarande är bioupplevelsen i sig en svårkonkurrerad upplevelse. Folk vill ju trots allt ha de där sköna stolarna, de där popcornen i storlek XL och från senare år 3D-glasögonen för att riktigt få uppleva de häftiga blockbusterrullarna. Men på en punkt går bion nit och de är de där guldkornen som av olika anledningar aldrig går upp på stora, vita duken.
Direkt-på-video/DVD-fenomenet har präglat filmkulturen sedan videons debut och har gått ifrån att uppröra moralister i form av det s.k. "videovåldet" till att ge både smalare, mindre kommersiell film samt snabbproducerade uppföljare en chans på marknaden. Även den mest icke insatte har hört talats om när videomarknaden lyfte fram då kontroversiella, totalförbjudna skräckfilmer som "Motorsågsmassakern" vilket fick moralisterna på Statens Biografbyrå att gå i taket och i TV göra idag omedvetet lustiga uttalanden.
Så småningom breddades marknaden och filmproducenter insåg att man kunde tjäna hackor på mindre ambitiösa uppföljare till kända titlar. Förr var det oftast av tveksam kvalitet men idag finns DVD-konceptet till för fans av både svenska deckare som Beck, Wallander, Johan Falk och Maria Wern samt Disney-sequels till "Lejonkungen", "Tarzan", "Pocahontas" och "Micke och Molle". Utbudet av film som inte går upp på bio är större än någonsin.
Mest intressant är dock filmerna som inte anses vara tillräckligt kommersiellt gångbara, eller som i vissa fall inte dragit in tillräckligt med pengar utomlands. Den här månaden släpps både Oscarsnominerade boxardramat "Warrior", irländska poliskomedin "The Guard" och brittiska chockrysaren "Kill List" - alla prisbelönade och på filmfestivaler hyllade rullar som saknar de stora affischnamn eller effektbaserade berättelser som brukar dra publik. Däremot inte mindre sevärda och tre exempel på guldkorn man kan hitta i DVD-butiken.
Andra minnesvärda exempel är 2010 års norska succé "Trolljägaren" som visades på Göteborgs filmfestival i fjol men aldrig tog sig upp på vanliga biorepertoaren. Samma gäller Philip Seymour Hoffmans och Drew Barrymores charmiga regidebuter "Jack & Connie" respektive "Whip It", komedin "Neighbor for Sale" med Will Ferrell och omtalade dokumentären "Catfish". Det är lätt att missa både bra och intressant film om man överser DVD-hyllorna. Mel Gibsons på Cannes-festivalen hyllade comeback i Jodie Fosters "The Beaver" floppade dessvärre i USA och gick aldrig upp på bio i Sverige. Verklighetsbaserade dramat "The Blind Side", som gav Sandra Bullock en Oscar, ansågs för amerikansk och gick samma öde till mötes.
Ibland hittar man de mest spännande verken, filmer som hittat sin publik på andra håll. "Donnie Darko" var en mörk, snårig thriller med en ung Jake Gyllenhaal i huvudrollen som blivit en av 2000-talets mest populära kultfilmer. Komedin "Napoleon Dynamite" saknade helt kända skådespelare och handlade om en konstig, irriterande nörd utan vänner - vem hade trott att det skulle bli en ny favoritkomedi för många? Ökända skräckfilmen "The Human Centipede" (den om galningen som skapar en mänsklig tusenfoting) samt "Hostel"-regissörens blodiga debut "Cabin Fever" var för magstarka (incidenten med "Motorsågsmassakern" gör sig påmind) för stora duken men hittade sina fans i butikerna istället.
Det finns en speciell tjusning i en film vars posters och trailers inte nötts ut i media, vars titel man knappt ens svagt känner igen och som därav blir en näst intill exotisk, romantisk upplevelse där förväntningar och antaganden är frånvarande. Som en blind date där vad som helst kan hända och förutsättningarna är nollade. Lyckas man bara leta rätt i DVD-djungeln så kan man fiska upp riktiga mästerverk. Och däri en modern lyx, att kunna välja mellan häftiga blockbusters på bio och guldpärlor i DVD:n. En filmälskares paradis.
"Get the Gringo"-stjärnan är klar för en biroll i Robert Rodriguez "Machete Kills".
Robert Rodríguez önskedröm, att få med Mel Gibson i "Machete"-uppföljaren, har gått i uppfyllelse. Skådespelaren har tackat ja till en ännu oklar biroll i den kommande actionfilmen.
Danny Trejo är tillbaka som Machete, som nu jobbar för den amerikanska regeringen. Hans uppdrag är att stoppa en galen vapenhandlare som kan starta ett globalt krig. Man kan ana att Gibsons karaktär blir antingen storskurken eller en av Machetes uppdragsgivare.
"The Vow" bygger p? en sann historia om ett nygift par som ?r med om en bilolycka. Olyckan leder till att kvinnan hamnar i koma och n?r hon vaknar kommer hon varken ih?g sin man eller br?llopet. Mannen best?mmer sig f?r att g?ra allt som st?r i hans makt f?r att vinna hennes hj?rta. Igen.
"?lska mig igen" vill vara ett gulligt romantiskt drama som tyv?rr bara blir klyschigt och trist. Det h?r ?r m?jligtvis en film man kan sl?kolla p? p? tv:n, men betala inte f?r den.
Filmens originaltitel är "The Vow", bröllopslöfte alltså, och det har en stor roll i berättelsen om Paige och Leo. Men allting börjar med att de råkar ut för olycka, vilket leder till att Paige hamnar i koma. När hon vaknar upp har hon glömt de senaste åren av sitt liv, åren med Leo. Det sista hon minns är att hon studerade juridik och var förlovad med en annan kille. Dags för trubbel alltså. Filmen är inspirerad av verkliga händelser, men man bryr sig ändå inte om hur det går för kärleksparet.
Väldigt stor del av filmen går åt till att etablera hur fantastiskt lyckliga Leo och Paige var. Första delen består av tillbakablickar som visar hur övergulligt bra de har det. De är fria konstnärssjälar som struntar i reglerna och gifter sig på ett konstinstitut. Allt är perfekt och bröllopskyssen filmas i slow motion. Återhållsamhet är inte ordet för dagen. Nej, här fläskas det på.
Paige har inte bara tappat minnet utan hon byter personlighet totalt, till den hon var när pluggade juridik, och det är inte den personen som Leo blev kär. Tyvärr är skildringen av deras konflikter inte särskilt intressant. Det känns som att det knappt händer någonting i första hälften av filmen. Först när Leo bestämmer sig för att försöka vinna tillbaka Paige och hitta det som gjorde att de blev kära från början, blir det någorlunda intressant. Annars är det inga överraskningar och man har inga problem att räkna ut vad som kommer att hända nästa minut. "Älska mig igen" känns verkligen som om den är gjord på ren slentrian och inte ens de inblandade verkar tycka att det är särskilt kul.
Även en så klassisk amerikansk dejtfilm måste ha lite mer spänning i sig för att man ska lämna biosalongen nöjd. Sen kan jag inte heller låta bli att irritera mig på att de faktiskt verkar som ett rätt omaka par redan från början. Channing Tatum är verkligen ingen höjdare till skådespelare. Rachel McAdams gör ett bättre jobb, men bäst är Jessica Lange som Paiges överklassmamma. Hela storyn känns dock inte särskilt trovärdig, trots att den är inspirerad av verkliga händelser. Att Paiges familj skulle föredra att hon inte fick tillbaka minnet känns nästan lite väl cyniskt.
"Älska mig igen" friar till biotittare som gillar filmer som "Valentine's Day". Men jag tror tyvärr att de blir besvikna. Bara för att det handlar om kärlek blir det inte automatiskt gulligt, intressant eller en bra story.
"En ung Jason Bourne", så beskrivs boken "Boy Nobody" som snart ska bli film.
Trots att Allen Zadoffs roman inte släpps förrän nästa vår, är Sony redan intresserade av rättigheterna till thrillern som är tänkt att bli första delen i en trilogi. Och om allt går vägen, kan Will Smiths 13-årige son alltså ha en egen filmserie att se fram emot.
Smiths karaktär, en hjärntvättad tonårig mördare, beskrivs som "en ung soldat som kan fungera i alla situationer utan rädsla, sympati eller ilska, som kan ta livet av främmande människor och bara gå iväg utan känslor". Kan bli något.
Jaden Smith syns närmast med farsan i M. Night Shyamalans "After Earth" som når biograferna nästa sommar.
Efter närmare 15000 inkomna läsarröster kan vi stolt presentera supergenrens populäraste bidrag någonsin.
32 filmer valdes ut av MovieZines läsare och redaktion, för att göra upp i Dödsmatchen om Tidernas bästa superhjältefilm. De gallrades ner till åtta, som möttes i dueller hela förra veckan. Men en av titlarna käkade upp sina motståndare gång på gång, utan någon större fight.
Mina damer och herrar, vi har en väldigt klar vinnare i...
"The Dark Knight" (2008), Christopher Nolans stenhårda uppföljare till "Batman Begins". En film som går bortom trikåer, effekter och fighter och ner på djupare nivåer - som Oskar Smulski skriver i sin hyllande recension:
"Man kan inte annat än kapitulera för den benhårda konsekvens som Nolan behandlar sitt material – i hans främsta fokus är det psykologiska spelet och de moraliska konsekvenserna av maktpolitik, personlig moral och mest intressant av allt – gränsen för när en individ bryts ner, när en god man låter sig kuvas av sitt inre mörker."
Och så här gick det i duellerna:
Iron Man vs V för Vendetta - 39% mot 61% Kick-Ass vs Watchmen - 46% mot 54% X-Men: First Class vs Spider-Man - 53% mot 47% Batman Begins vs The Dark Knight - 21% mot 79%
Semifinal 1:
V för Vendetta vs Watchmen - 58% mot 42%
Semifinal 2:
X-Men: First Class vs The Dark Knight - 12% mot 88%
Spekulationerna kring Johnny Depps karaktär Tonto i den kommande filmen "The Lone Ranger" har varit många och nu berättar Depp om ursprunget.
När den första bilden från den kommande Gore Verbinski-filmen "The Lone Ranger" kom upp tidigare i år så var det en del diskussioner kring Johnny Depps något exentriska karaktär Tonto.
EW fick kontakt med Depp och fick då veta att fågeln på huvudet var inspirerad av "I Am Crow"-målningen av Kirby Sattler.
- Jag tittade på krigarens ansikte och tänkte "Det är det". Strecken nedför hans ansikte och över ögonen... Detta är en vis karaktär, en torterad och sårad, en arg, vredesfull person men också förstående och unik. Jag såg dessa sidor, nästan som att en dissekera en hjärna, sa Depp till EW.
I originalmålningen så flyger fågeln bakom subjektets huvud, Depp uppskattade bilden men gjorde en del ändringar.
- Jag tänkte: Tonto har en fågel på huvudet. Det är han en guide på något sätt. Den är död för andra, men inte för honom. Den är väldigt levande, fortsätter han. Anledningen till att jag ville spela Tonto var för att jag ville leka runt med stereotypen kring den amerikanska indianen, i synnerhet Tonto som sidekick, The Lone Rangers assistent.
Förutom Johnny Depp kan vi även se Armie Hammer, Tom Wilkinson, William Fichtner, Barry Pepper, James Badge Dale, Ruth Wilson och Helena Bonham Carter i rollerna. Filmen ges ut av Walt Disney Pictures och ska ha premiär 31 maj 2013.
Hjältinnan från "Haywire", Gina Carano är aktuell för actionrökaren "Fast Six" med Vin Diesel och Paul Walker.
Gina Carano chockade många när hon visade sina hårdföra talanger i Steven Soderberghs "Haywire" och det kan bli mer tuffa tag för skådespelarskan om hon tackar ja till rollerbjudandet i uppföljaren "Fast Six". Det är den sjätte delen i filmserien "Fast and Furious" där Vin Diesel och Paul Walker är de ledande karaktärerna och där Dwayne Johnson medverkade i senaste delen, "Fast and Furious 5".
Det är Heat Vision som rapporterar att Carano är i förhandlingar om att ansluta sig till de tuffa grabbarna i "Fast Six" som spelas in i London och har planerad biopremiär i maj 2013.
En college-f?rel?sare flyr till Paris, efter en skandal som kostat honom jobbet. D?r m?ter han en kvinna som kan vara inblandad i en serie mord.
Ethan Hawke g?r ett utm?rkt jobb som labil f?rfattarklich? i "The Woman in the Fifth", en mardr?msthriller som med en omst?ndlig historia n?stan uteslutande talar till hj?rtat.
Författaren Tom Ricks har under oklara omständigheter kickats från sin amerikanska universitetsprofessur och anländer i filmens början till Paris för att försöka återuppta kontakten med exfrun och sin unga dotter. Det går inget vidare, eftersom han därmed bryter mot sitt besöksförbud. Under polishot tvingas Ricks att fly ut på Paris bakgator, pank som en kyrkråtta och mentalt instabil - exakt vad för hemskheter som döljer sig i hans förflutna får vi inte veta, men en stor del av filmens behållning utgörs av Ethan Hawkes nerviga och förtvivlade explosivitet, som stundtals tar sig våldsamma uttryck. En bil som kör för nära, en mindre praktisk motgång, och plötsligt brister fördämningarna. Kombinationen av Ricks framtoning som känslig konstnär och hans depressiva men utåtagerande ilska är effektiv och griper omedelbart tag. Kanske hjälper det att man har valt att parera Hawkes hundblick, som han historiskt sett ibland har överutnyttjat, med ett par tjocka, svarta glasögonbågar av filmintellektuellt snitt.
Ricks slummar hur som helst ned sig i Paris mindre fina kvarter och erbjuds strax av en kriminellt belastad hotellägare ett suspekt nattvaktsjobb. Under dygnets mörka timmar ska han sitta och stirra på en skärm och agera osedd dörrvakt när den ena eller andra misstänksamma personen vill bli insläppt i ett skyddsrumsliknande kyffe där det, av skriken och blodspåren utanför att döma, pågår allsköns vidrigheter. Strax inleder han också en passionerad kärleksaffär med den vackra översättaren Margit, men verkar hon inte, med sin ohämmade benägenhet att göda huvudkaraktärens litterära ego, lite för bra för att vara sann?
"The Woman in the Fifth" utvecklar sig till gåtfull thriller där Ricks dras in i en konspiratorisk mordhärva, men lever främst på sin halvsurrealistiska atmosfär och på Ethan Hawkes rollprestation. Kristin Scott Thomas mystiska kvinnogestalt får för lite utrymme, och de storymässiga komplikationerna samt den eviga "Är det här verkligt eller bara i karaktärens huvud?"-frågeställningen har gjorts med mer finess många gånger tidigare. Idémässigt känns många inslag också daterade och schablonartade: Författaren med stort F, Musans kraft att inspirera det manliga konstnärsjaget, snark.
Ändå är det svårt att avfärda "The Woman in the Fifth" helt och hållet. Om man kan tänka sig att se mellan fingrarna vad gäller logisk klarhet och konsekvens i handlingen så finns här en suggestiv psykosskildring (eller?) där särskilt de hallucinatoriska vakendrömmar som Ricks i tid och otid plågas av sticker ut och stannar kvar: bilderna av en dov och hotfull sagoskog mot huvudkaraktärens kärleksfulla men resignerade barnboksnarration, i ett påtänkt brev till den dotter han är för sjuk för att vara en riktig pappa åt.
P? ytan f?refaller Donnie Darko vara en ganska vanlig amerikansk ton?ring. Men under ytan lurar tv?ngstankarna, och bakom en intelligent fasad lever han i sin egen m?rkerv?rld. Han ing?r en pakt med sin osynlige v?n Frank, som lovar Donnie insikt i v?rldens mysterier.
Richard Kellys klassiska thriller "Donnie Darko" ?r en m?sterlig hallucination som lyckas vara b?de l?ttillg?nglig och filosofisk p? samma g?ng. En viss Jake Gyllenhaal fick sitt stora genombrott och med all r?tt. Han b?r filmen p? sina, d?, sp?da axlar.
Om David Lynch varit en ung filmmakare i dag som gett sig på high school-genren skulle resultatet kanske inte hamna allt för långt bort från Richard Kellys fantastiska långfilmsdebut. "Donnie Darko" är något så ovanligt som en existentiell gåta som samtidigt fungerar utmärkt som rak och enkel underhållning. Vid premiären 2001 handlade det mesta om att Drew Barrymore stod med som producent, och hon måste tydligen haft ett synnerligen skarpt öga för rå talang, med tanke på hur kult filmen blivit trots att den gick uselt på biograferna.
"Donnie Darko" är en film som man ska veta så lite om som möjligt innan man börjar titta. Det är en historia man ska uppleva utan förkunskaper. Därför ska de lyckligt ovetande få bli lika överraskade som undertecknad själv vid den första titten. Det man kan säga rent krasst är att filmen börjar 1988 där titelkaraktären och tonåringen Donnie Darko (Gyllenhaal) går hos en psykiatriker på grund av sitt förflutna. Efter ett nattligt besök av en minst sagt udda karaktär sätts en tidslinje igång som sedan mynnar ut i den ena funderingen efter den andra. Som åskådare är man aldrig riktigt säker på vad som händer eller varför det blir som det blir och det hela lyckas sedan knytas ihop på både ett logiskt och tillräckligt öppet sätt för vidare analyser.
Kelly skapar i "Donnie Darko" en väldigt normal värld där väldigt onormala saker inträffar. Det är enkelt samtidigt som det är komplext. Och det är precis det som gör att filmen håller så länge efter den första titten. Det här är en film att återvända till många gånger och ändå upptäcka något nytt. Jake Gyllenhaal visade redan här upp varför han är en av Hollywoods bästa unga aktörer. Han har en sällsynt förmåga att vara tvålfager, men ändå ha det där extra som gör honom både intressant och svårpreciserad. Här får han dessutom spela en karaktär som är väldigt svårtolkad och i vissa stunder fullständigt osympatisk vilket tar fram det bästa i hans register. Att "Donnie Darko" dessutom var en tidig film för honom gör att han fortfarande kroppsligt var en betydligt spinkigare gestalt än nu vilket passar rollen utmärkt.
Resten av skådespelarna är även de bra med Katharine Ross, Mary McDonnell och Noah Wyle i minnesvärda roller. Intressant nog släpptes en Director's cut efter att filmen blivit kult som hemmaprodukt, och det råder ganska olika meningar om de extra 20 minuterna och det nya soundtracket tillförde eller förstörde den redan befintliga versionen. Undertecknad tycker nog att man både kan ha och mista den längre versionen. Den utgör ett intressant alternativ till originalet, men känns knappast helt nödvändig om man sett den kortare speltiden.
För er som älskar kultfilmer är "Donnie Darko" en självklar nöt att sätta tänderna i. Men det är också en film som kan användas som underlag för intressanta diskussioner om moral, verklighet och jordens undergång. Det är en film som är omöjlig att glömma och som trots vissa brister i skådespeleri och långa scener, inte känns ett dugg överflödig när man tänker tillbaka på den. Exakt som en modern klassiker ska vara med andra ord.
Grattis Borlänge! I sommar startar en ny filmfestival i musikens tecken.
På midsommardagen 23 juni invigs den första upplagan av Peace & Love Film Festival med Sverigepremiären av "Rock of Ages" som öppningsfilm. Tom Cruise och Malin Åkerman återfinns i några av rollerna.
Avslutningsfilmen 27 juni blir en exklusiv nordisk premiärvisning av den gripande Bob Marley-dokumentären "Marley", regisserad av den Oscarsvinnande filmskaparen Kevin Macdonald.
Däremellan blir det premiärfilmer, kortfilmer och workshops för unga filmskapare. Vid midnatt tänds projektorlampan vid utomhusbion som fokuserar på jubilerande klassiker: "Singin' in the Rain" från 1952 och "Wayne's World" från 1992 är två exempel på gamla godingar du kan se under bara stjärnorna.
Peace & Love Film Festival pågår mellan 23-27 juni i Borlänge.
Kan spela sexig forskare med ett intellekt i Tony Starks klass.
Rollistan till nästa års tunga sommarblockbuster växer sig bara större. Jessica Chastain kan bli det senaste tillskottet till casten, enligt Deadline, som redan består av Ben Kingsley, Guy Pearce, Scarlett Johansson och så Robert Downey Jr och Gwyneth Paltrow förstås.
Mer insatta personer gissar på att hon erbjöds rollen som Maya Hansen, Aldrich Killians (Pearce) kollega som skapar den potentiellt farliga teknologin Extremis. I serietidningarna har Hansen och Stark en historia sen tidigare, de pluggade tillsammans och kanske kan hon röra till det mellan honom och Pepper Potts (Paltrow).
Inspelningen av "Iron Man 3" börjar i sommar och premiären är satt till maj 2013.
Så gick det för "Project X", "21 Jump Street", "Iron Sky" och helgens andra premiärer.
Det blev en trög helg för veckans nya premiärer, där ingen av dem lyckades ta sig in på prispallen och "Hunger Games" kunde därför återta sin förstaplats. Den som lyckades bästa av premiärfilmerna var "Project X - Hemmafesten" som placerade sig på en 4:e plats, tätt följt av "21 Jump Street" och "Iron Sky" på femte och sjätteplats.
I USA fick "Hunger Games" lämna över förstaplatsen till komedin "Think Like a Man", som spelade in 33 miljoner dollar under premiärhelgen. På andra plats hittar vi dramat "The Lucky One" med Zac Efron som drog in 22.8 miljoner dollar.
Var: Flott middagsfest i exklusivt hus i finare område i Los Angeles.
Huvudgäst: Skadade och desperate bankrånaren John (Clayne Crawford), som hoppas ha hittat ett tillhåll från polisen över natten.
Värd: Den välplanerande, pedantiske Warwick (David Hyde Pierce) som för en gångs skull får en icke-påhittad gäst till sin traditionella middag.
Raggfaktor: Knappast. Nerdrogade John vill mest hem till sin heta flickvän medan Warwick festar loss med sina inbillade vänner.
Vem stjäl showen: Det är svårt om inte omöjligt att stjäla showen från en fantastisk Hyde Pierce, som må mycket väl göra sitt livs roll i den här DVD-pärlan.
Misstag att undvika: Lita på välförmögna excentriker som bor ensamma i flotta hus. Och framför allt, smaka på deras rödvin...
Dags att lämna festen när: Så fort man får chansen! Om man inte vill gå föregående gästers öden till mötes.
Var: En superstel middagsfest i 70-talets vintriga Connecticut där ett gäng medelålderspar ska testa swinging och lekar "hitta nyckeln"...
Huvudgäst: Dysfunktionella äkta makarna Ben (Kevin Kline) och Elena (Joan Allen), varav den senare börjat misstänka makens affär med grannfrun (Sigourney Weaver).
Värd: Den eleganta Dot Halford (Allison Janney).
Raggfaktor: Lite det festleken går ut på (fiska upp okänd mans bilnycklar ur en skål och gå hem med honom). Allt leder dock inte till helt tillfredställande samlag.
Vem stjäl showen: Weaver är som alltid en fröjd för ögat, speciellt när hon som här spelar iskall, egocentrisk bitch.
Misstag att undvika: Bli för full, bli svartsjuk och snubbla över vardagsrumsbordet.
Dags att lämna festen när: När man gör ovanstående misstag.
Var: Midsommarfest vid idylliskt sekelskiftshus i skärgården komplett med midsommarstång, bastu och badvänlig sjö.
Huvudgäst: Ingen egentligen men hedersgästen är utan tvekan amerikanska Sam ("Beverly Hills 90210"-Luke Perry) vars fördomar om den svenska synden åtminstone till hälften infrias.
Värd: På ytan lyckliga svenneparet Emil (Daniel Gustavsson) och Susanne (Lisa Werlinder).
Raggfaktor: Ovanligt låg. Ett par väntar barn, ett annat har en kris, någon är för full och den smyghomosexuelle prästen lär knappast få napp på den här ön.
Vem stjäl showen: Stackars Anders (Olle Sarri) får i sig några snaps för mycket och avslutar kvällen med en våldsam närkontakt med midsommarstången.
Misstag att undvika: Fria till en känslomässigt otillgänglig flickvän vid middagsbordet. Bjuda in hunkig, amerikansk barndomsvän. Gå in i midsommarstångar.
Dags att lämna festen när: Den där äckligt pinsamma stämningen uppstår. Fast blir svårt när man är fast på en ö.
Var: Begravningsfest (!) för stackars Lionels (Timothy Balme) nyligen avlidna mor, i hennes "Psycho"-liknande villa vars källare i hemlighet ruvar på ett helt gäng zombies.
Huvudgäst: Lionel som förutom en ökande grupp blodtörstiga zombies tvingas försöka hantera kärleksproblem, en girig morbror och en muterad monstermamma som vägrar klippa navelsträngen.
Värd: Lionel. Han har mycket att stå i...
Raggfaktor: Lionel kommer utan tvekan att få till det med vackra Paquita (Diana Peñalver) men det finns inte mycket hångeltid under den blodiga festen. Bättre går det för en zombiepräst och zombiesköterska som t.o.m. lyckats avla en unge under processen.
Vem stjäl showen: Zombiebebisen, utan tvekan. Men med rejäl konkurrens från den vandrande ryggraden.
Misstag att undvika: Fylla källaren med zombies. Fylla huset med gäster.
Dags att lämna festen när: Zombies tar sig ut ur källaren. Var man för sig själv!
Var: Födelsedagsfest på exklusivt, familjeägt hotell ute på landet.
Huvudgäst: Christian (Ulrich Thomsen), bitter son till födelsedagsbarnet som avslöjar "den hemska hemligheten" vid middagsbordet.
Värd: Nyss fyllda 60-åringen Helge (Henning Moritzen) som kanske önskat annat än pedofilanklagelser i present.
Raggfaktor: Helges bror Michael (Thomas Bo Larsen) får till med frugan efter att först ha övergivit henne med barnen vid vägen och grälat. All annan sexuell spänning dör lite när Christian börjar snacka barnövergrepp.
Vem stjäl showen: Gbatokai (Gbatokai Dakinah), den afroamerikanska pojkvännen till Helges dotter Helene (Paprika Steen), förtjänar ett uthållighetspris för diverse rasistiska påhopp.
Misstag att undvika: Förutom det uppenbara, att anklaga farsan för sexövergrepp vid 60-årsfirandet, så kalla mamma för könsord, mobba ut sin blivande svåger eller misshandla brorsan och binda honom vid ett träd anses kanske inte heller som passande beteende.
Var: Stora, amerikanska förortsvillor. Den ena med tveksamma, knarkande - men otippat musikintresserade - kriminella, den andra med tonåringar med förkärlek till sex och alkohol.
Huvudgäst: Bästisarna Seth (Jonah Hill) och Evan (Michael Cera) vars vänskap sätts på prov när utlovad leverans av alkohol ska resultera i sex. Samt tafatte och hopplöst nördige sidekicken Fogell aka McLovin (Christopher Mintz-Plasse).
Värd: Temperamentsfulle Mark (Kevin Corrigan) samt misstänksamt vänliga hetingen Jules (Emma Stone i filmdebuten).
Raggfaktor: Som vanligt i amerikansk film så får de fula/nördiga/överviktiga hjältarna till det med orealistiskt snygga tjejer, även om utgången i detta fall blir blåtiror, spyor och polisingripanden snarare än orgasmer.
Vem stjäl showen: De fantastiskt icke-politiskt korrekta poliserna Slater (Bill Hader) och Michaels (Seth Rogen) som visar vår stackars Fogel hur man festar på riktigt en fredag kväll.
Misstag att undvika: Bli för full, försöka ligga med tjejen som är för full, festa med poliser som är för fulla, våldsgästa fester med kriminella som är för fulla. Samt dansa med den för fulla flickvännen till en hotfull psykopat.
Dags att lämna festen när: Någon form av okontrollerad kroppsvätska utlösts eller fysisk skada åtkommits. Eller när polisen dyker upp.
Var: Anonym överklasstjejs typiskt amerikanska jättevilla tom på föräldrar och gott om rum för examensfylla, tonårsintriger och tafatta försök sexförsök.
Huvudgäst: Hopplösa romantikern/stalkern Preston (Ethan Embry), ni vet killen som varken e poppis eller mobbad (en manlig 90-talsmotsvarighet till Molly Ringwald), vars mål är att förklara sina känslor för sin stora kärlek.
Värd: En gnällig pedant (Michelle Brookhurst) av typen jag-har-pengar-så-bli-min-vän-men-rör-inte-mina-grejer.
Raggfaktor: Hög! Alla vet att Preston kommer få till det med skolans nydumpade heting (Jennifer Love Hewitt) innan filmen är över men även den alternativa tjejen (Lauren Ambrose) kan få till det med den hormonstinne ghetto-wannaben (Seth Green). Och om det inte vore för den amerikanska 90-talsmoralen så hade det även funnits en chans mellan nörden (Charlie Korsmo) och hans - under alkoholpåverkan väldigt kärleksfulle - mobbare (Peter Facinelli, ja "Twilight"-pappan).
Vem stjäl showen: Det rara bandet, bestående av bl.a. Breckin Meyer och Donald Faison ("Scrubs"), som under festens gång hinner bråka, splittras och sedan återförenas innan de ens hinner spela en låt.
Misstag att undvika: Bli för full under en hämndaktion mot gammal mobbare, klanka ner på liggets sängprestationer, tigga tillbaka sin nydumpade tjej, ragga på den nydumpade tjejen.
Var: Tidstypisk föräldrafri tonårsfest i de svarta kvarteren med fokus på dans och rumpa snarare än bråk och alkohol (den enda fulla gästen blir hemsläpad och bråkstakarna är portade).
Huvudgäst: Christopher, mer känd under smeknamnet Kid (Christopher Reid), som inte bara smyger ifrån sin arga fars husarrest utan hamnar i klorna på både skolans busar och två rasistiska poliser under festens gång.
Värd: Kids bästis Play (Christopher Martin, ja de var hiphopduon Kid 'n' Play under 90-talet) som gärna utnyttjar sitt värdskap för att ragga brudar och delta i rapdueller.
Raggfaktor: Bästa väninnorna Sidney (Tisha Campbell) och Sharane (A.J. Johnson) är både vackra och villiga.
Vem stjäl showen: De tidsenliga frisyrerna och kläderna! Kids "Eraserhead"-liknande håruppsättning är en syn för sig men även DJ:n Bilals (en ung Martin Lawrence i en av få uthärdliga roller) fräcka mode komplett med hatt är minnesvärt.
Misstag att undvika: Ragga på snyggingen OCH hennes väninna - samtidigt. Den typ av dumhet man bara kommer undan med på film, men inte ens då utan problem.
Dags att lämna festen när: Kids arga pappa (Robin Harris) dyker upp med knutna nävar och i ett svep totaldödar feststämningen.
Var: Elegant filmfest i flott Hollywood-villa med högt uppsatt - och ofta stelt - A-listefolk inom branschen samt deras stylade fruar och älskarinnor.
Huvudgäst: Den av misstag inbjudna indiske statisten Hrundi V. Bakshi (Peter Sellers) med noll koll hur man bör klä, uppföra sig eller prata i sammanhanget.
Värd: Den buttra, cigarrbolmande filmbolagschefen Fred Clutterbuck (J. Edward McKinley) och hans dramatiska fru Alice (Fay McKenzie) som gärna markerar en misslyckad fest med en svimattack eller två.
Raggfaktor: Den hjärtligt öppensinnade, franska sångerskan Michele (Claudine Longet) är den enda mänsklig nog att uppskatta Hrundis tokigheter.
Vem stjäl showen: Utan tvekan den alkoholiserade butlern Levinson (Steve Franken) som tar till vara på varje tillfälle att svepa gästernas drinkar vilket resulterar i en tafatt middagsservering under all kritik.
Misstag att undvika: Testa leksakspistolen som skjuter plastpilar, leka med knappar som sköter högtalare och indragbara möbler, försöka fixa den trasiga toaletten, tvätta rent den grafittimålade hippieelefanten i poolen... Ja, praktiskt taget allt som vår hjälte tar sig för under festens gång.
Dags att lämna festen när: Hippies anländer och förvandlar tillställningen till ett stort skumparty och värden börjar dela ut välberäknade smockor.
Bubblare:
"Föräldrafritt", "Välkommen till festen", "American Pie", "Mean Girls", "Snacka går ju...", "21 Jump Street", "Alla helgons blodiga natt - 20 år senare", "The Hole", "Svensexan", "Cloverfield", "Legally Blonde", "Delta-gänget", "Old School", "Sixteen Candles", "House on Haunted Hill", "Killer Party", "Fucking Åmål", "Taboo", "Vita små lögner", "Easy A", "April Fool's Day", "Alpha Dog", "Gosford Park", "Donkey Punch", "Very Bad Things", "Cyrus".
Dessa filmfester kan du skippa...
"200 cigarettes", "Drömtjejen", "Four Rooms", "Valentine's Day", "Sorority Row", "Pappa på burk", "Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren", "All the Boys Love Mandy Lane", "Valentine", "Scary Movie", "The Haunting", "Frostbiten", "Take Me Home Tonight", "Halloween": "Resurrection", "Carrie 2".
Än har vi inte fått nog. Nu ska Kristina Ohlssons romaner om kommissarie Fredrika Bergman bli film.
NICE Drama har köpt filmrättigheterna till Kristina Ohlssons böcker "Askungar", "Tusenskönor" och "Änglavakter", i serien om Fredrika Bergman och hennes kollegor på Rikskriminalpolisen.
- Det är en typ av realistisk crime som vi inte har sett tidigare och det internationella intresset är stort, säger Patrick Nebout, VD på NICE Drama.
Tre TV-filmer planeras och den första kan eventuellt nå biograferna. Inspelningen startar 2013.
Skådespelaren är ute efter huvudrollen i den erotiskt laddade "Fifty Shades of Grey".
Ian Somerhalder har varit ett populärt förslag till den manliga huvudrollen, ända sedan det blev känt att bästsäljaren "Fifty Shades of Grey" filmas. Och troligen skulle han heller inte tacka nej, om han fick chansen:
- Jag skulle absolut ställa upp. Utan tvekan. Det skulle vara otroligt, och jag hoppas det blir av. Vilken fenomenal chans!, säger han till Ryan Seacrest i en radiointervju.
33-åringen, just nu aktuell i tv-serien "The Vampire Diaries", har precis börjat läsa boken som fått miljontals kvinnor världen över på fall. Historien följer 21-åriga Anastasia och hennes S&M-relation med den något äldre, rika entreprenören Christian.
Universal har köpt rättigheterna och söker just nu efter den rätte regissören för jobbet.
Har du bekantat dig med "Fifty Shades of Grey" än? Vilka borde spela Christian och Anastasia? Kommentera nedan.
Sandra Harms, producent på Sonet Film i Stockholm, har av Svenska Filminstitutet valts att representera Sverige i European Film Promotions (EFP) Producers on the Move på filmfestivalen i Cannes.
Hon är just nu aktuell med produktionen av regissören Karzan Kaders långfilmsdebut "Bekas", som går upp på svenska biografer i höst. Tillsammans med regissören Teresa Fabik står hon också bakom långfilmen "Prinsessa" (2009), som Guldbaggenominerades i kategorierna bästa manus, bästa regi och bästa film.
- Jag är jättestolt och glad över att bli vald till årets Producer on the Move. Jag vill verkligen jobba internationellt och tror att det här kan fungera lite som en dörröppnare för mig på årets Cannes-festival. Man blir lätt anonym utanför Sveriges gränser som producent och det här är ett effektivt sätt att knyta kontakter. Nu ska jag bara göra mesta möjliga av det också!
Producers on the Move-utnämningen innebär att den svenska representanten i Cannes får träffa ett tjugotal andra framtidsnamn inom europeisk filmproduktion.
Producenterna diskuterar sina kommande och pågående projekt med varandra och deltar i samproduktionsträffar och pitchningsforum. Tanken är dels att skapa internationell uppmärksamhet kring europeisk film, och att ge producenterna en möjlighet att knyta kontakter inför framtida europeiska produktioner.
MovieZine är officiell mediepartner till Producers on the Move på årets Cannes-festival och kommer att rapportera mer därifrån, under festivalperioden 16-27 maj.
Dave Brown ?r en polis av den gamla skolan i ett Los Angeles d?r poliserna ?r minst lika korrumperade som brottslingarna. Efter att han misshandlat en misst?nkt hamnar han mitt i orkanens ?ga allt eftersom liken i hans garderob gr?vs upp omkring honom.
En fiktiv karakt?rs ?de skildras mot en kuliss av verkliga h?ndelser. Det ?r ett grepp jag gillar, ett grepp som ger trov?rdighet ?t den sp?nnande historia som verkligheten g?mmer. Det ?r bara synd att skaparna av "Rampart" inte har lyckats plocka fram den.
Rampart är ett område i Los Angeles, numera känt (eller ökänt) för skandalen som bröt ut där i slutet av 90-talet. Mer än sjuttio poliser, alla med kopplingar till en enhet som skulle bekämpa gäng, anklagades för olika typer av mer eller mindre grova brott. "Rampart" utspelar sig 1999, under skandalens efterdyningar, och följer en korrumperad snuts försök att hantera konsekvenserna av sitt brutala, egoistiska, rasistiska beteende i såväl yrkelslivet som på fritiden.
Snuten, Dave Brown, spelad av den i stort sett alltid lika sevärde Woody Harrelson, promotas i filmens tagline som den mest korrumperade polis vi någonsin har sett på skärmen. Jag tvivlar. Problemet är inte att Dave Brown inte är korrumperad, för det är sannerligen en utstuderad skitstövel vi har att göra med här, en usel man som inte håller tillbaka mer än absolut nödvändigt (och knappt ens det). Problemet är att skildringen av honom saknar nerv. Problemet är väl att nerv är någonting som hela filmen saknar. Det blir aldrig spännande och jag lyckas aldrig riktigt bli engagerad. Skitstövel eller inte, jag behöver bry mig, antingen om korrumperade snuten eller om de människor han påverkar, och det gör jag inte. Speciellt inte om Dave Brown.
Och då gör ändå Woody ett bra jobb. Inget snack om saken.
Jag kan inte låta bli att tänka på "Dark Blue". En annan film baserad på en originalhistoria av James Ellroy, även den med en tvivelaktig polis i centrum, och hur den gjorde mig besviken. Det får mig fundera på om Ellroys penna kanske framför allt är gjord för bokformatet. Att filmatiseringar av hans verk fungerar visar "L.A. Konfidentiellt" med all önskvärd tydlighet men kanske borde han själv hålla sig till att skriva böcker. Kanske.
Estetiskt ger filmen ett hyfsat intryck. Det är inga innovativa drag här, nej, utan ett klassiskt skakig kamera för att locka fram den där dokumentära känslan. Vilket misslyckas, känslan är knappast äkta, men när miljön är varma Los Angeles, när filmen behandlar en människa under press, gillar jag ändå vad fotot frambringar. En doft av klaustrofobi, någon slags panik som lurar under ytan. Under ytan. Det är där det händer.
Då är det synd att det aldrig får titta fram. "Rampart" hade behövt en explosion, en liten urladdning, någonting som släpper ut spänningen.
Lego fortsätter att ta världen med storm och nu är projektet kring den första långfilmen i 3D igång.
Lego är här för att stanna! Nuförtiden finns lego som tv-spel, tv-serier, trailers och musikvideos. För er som inte har fått nog av de danska plastklossarna så kommer här en god nyhet: om två år kommer den första lego-filmen i 3D!Idag meddelade Warner Bros. att regissörerna Phil Lord och Chris Miller ("21 Jump Street" och "Det regnar köttbullar") arbetar just nu på en legofilm i 3D, som får gå utan titel för tillfället. De båda regissörerna har även skrivit manus tillsammans med Dan och Kevin Hageman som skrivit manus till Cartoon Networks "Ninjago: Masters of Spinjitzu"-serie.
Universal firar 100-årsjubileet med att låta oss återuppleva utvalda klassiker på bioduken.
Under de kommande månaderna kommer flera gamla godingar ur Universals maffiga filmarkiv att få nytt liv på bioduken.
En onsdag i månaden arrangeras en mycket exklusiv visning på Bio Rio i Stockholm. "Deltagänget", "Vertigo" och "Hajen" är några kommande attraktioner - men redan imorgon kväll har du chansen att resa "Tillbaka till framtiden" med Michael J. Fox och Christopher Lloyd.
I biljettpriset ingår filmen på DVD. Mer info på biorio.se.
Det enda som ?r mer exalterande ?n en superhj?lte ?r ett g?ng superhj?ltar!
N?r en ov?ntad fiende hotar v?rldens s?kerhet inser Nick Fury, chef f?r den internationella fredsbevarande byr?n SHIELD, att han beh?ver ett team som kan r?dda v?rlden fr?n en kommande katastrof. En v?rldsomsp?nnande dj?rv rekrytering tar sin b?rjan f?r att f? ihop det r?tta r?ddningsteamet.
Filmen ?r en del av Marvels filmuniversum, som sp?nner ?ver flera superhj?ltefilmer s? som "Iron Man" (2008), "The Incredible Hulk" (2008), "Iron Man 2" (2010), "Thor" (2011) och "Captain America: The First Avenger" (2011).
Rutinerade Joss Whedon tillf?r inte genren n?got nytt vad g?ller story eller djup, men ?r omsorgsfull med detaljer och skicklig i sin komiska tajming. Det r?cker f?r att lyfta "The Avengers" ?ver den genomsnittliga superhj?ltefilmen, utan att marginalen ?r enorm.
Inbyggt i superhjältefilmens koncept är naturligtvis den tilltänkta publikens förkunskap om det universum som ska överföras till film. "The Avengers" utgör ackumulationen av otaliga serietidningar och tecknade tv-filmer och förutsätter mer förtrogenhet med grundmaterialet än vad de flesta andra Marvel-produkter gör. Studion vill dessutom gärna att man ska ha följt titelkaraktärernas respektive långfilmsresa på förhand, samtidigt som man är mån om att inte skrämma bort nytillkomna tittare. Av den anledningen redovisar man plikttroget en del backstory, något som ytterligare tynger filmens långsamma andra akt. Som kompensation för detta smäller man istället på med allt man har i finalen. Gillar man spektakulär action, och det är högst troligt att man gör det om man går och ser "The Avengers", så får man sitt lystmäte, den saken är helt klar.
När populärkulturelle ikonen Joss Whedon nu till sist får släppa loss sitt drömprojekt på vita duken väntar sig under alla omständigheter hardcorefansen och Marvel-konnässörerna att regissören - som är både och - ska vara trogen serietidningsförlagan in i minsta detalj. Den genomsnittliga biobesökarens intresse stegras säkert en del av det faktum att filmen har mötts av positiv kritik på hemmaplan. Det ska vara superhjältefilmen som kompenserar för en halv miljon slentrianmässiga filmatiseringar av män i tajts med speciella förmågor, verket som ska sätta den nya standarden för genren.
Till viss del är "The Avengers" också det. Att en viss mättnad, för att uttrycka det milt, ändå infinner sig beror på att nyhetens behag i att se gravitationsföraktande slagsmål och pulvriserade skyskrapor gick och lade sig för ungefär tio Marvelfilmer sedan. Bäst för alla vore att inga fler superhjältefilmatiseringar fick göras på åtminstone ett år. Det är fint och orealistiskt att tänka så. Att gå tillbaka till ritbordet för att arbeta fram en någorlunda originell rymdskurksestetik inför otaliga uppföljare är däremot helt nödvändigt - nu får vi en gång för alla vara färdiga med standardutförandet "Transformers korsat med futuristiska BMX-förare".
Behållningen med "The Avengers" ligger istället i utforskandet av gruppdynamik och i filmens humor. Idén att samla ett gäng individualistiska gigantiska egon är tacksam inte bara för att hjältarna i det här fallet med få undantag är olidligt trista att följa en och en över en hel långfilm, utan också för att rikliga tillfällen ges till konflikter. Det patriotiska helyllet Captain America har till exempel svårt att komma överens med Robert Downey Jr:s självmedvetne playboy Tony Stark. Det gnabbas och käftas i kvicka och många gånger roliga replikbyten; konservativa ideal ställs mot entreprenörsanda, utilitarism mot självisk fåfänga. Dessutom verkar skådisarna ha haft genuint kul under inspelningen. Roligast att se är Mark Ruffalos Bruce Banner/Hulk. Whedon tar väl tillvara på och leker skickligt med de dramaturgiska förväntningar som är förknippade med den gröna bestens temperament, och Ruffalo är perfekt som både försynt och cynisk vetenskapsman med kraftiga humörsvängningar.
"The Avengers" bjuder alltså på en hel del fräschör i rytm och dialog. Precis när formeln "oavbrutet råröj punktueras med rolig oneliner" börjar kännas gammal tar Whedon nämligen ut svängarna ännu mer. Hade själva storyn och skurkarna präglats av samma charm så hade betygsfyran varit given.
I dokument?rserien "An American Family" fick 1970-talets amerikanska tv-tittare f?lja en vanlig familjs vardag i Kalifornien. Programmet blev en sensation och har kallats den f?rsta dokus?pan. H?r ber?ttas den sanna historien om hur det gick till n?r denna banbrytande dokument?r skapades.
Min f?rsta tanke ?r hur j?vla bra de har f?ngat sjuttiotalsk?nslan, och det ?r n?gonting som k?nns v?ldigt HBO.
Jag föredrar min underhållning fiktionell. Vilket betyder att jag alltid har haft svårt för olika typer av reality-serier, vare sig det handlar om upplägg som "Big Brother" och "Real World" eller mer i stil med "Top Gear" och diverse matlagningsprogram med Gordon Ramsay. Precis som med sport går intresset ej att uppbåda. Fast precis som med sport går det väldigt mycket lättare att svälja om det presenteras med ett lager av fiktion.
Första meningen härovan är en sanning med modifikation, förstås. Jag gillar trots allt dokumentärer väldigt mycket och samma sak med vad "Cinema Verite" står för, de verklighetsbaserade filmatiseringarna, även om det sistnämnda här verkar vara ganska svårt att få till fungerande, bra, underhållning. Men det är klart, med HBO i ryggen, med ett bolag som inte är ovana vid kvalitet, går det kanske lite lättare.
Min första tanke, mitt första ordentliga intryck, när filmen rullar igång är hur jävla bra de har lyckats med sjuttiotalskänslan och det är någonting som känns väldigt HBO. Vare sig det handlar om deras serier eller filmer gjorda för TV finns där en stark känsla för autencitet. Allt från scenografi som kostym, frisyrer och skägg (och här vill jag speciellt hojta till om James Gandolfinis producerande karaktär), till ett snyggt och slipat foto placerar effektivt "Cinema Verite" i det årtioende den är tänkt att skildra.
Och Gandolfini är långt ifrån ensam om att bära upp filmen, det är en stark ensemble med Diane Lane, Tim Robbins, Thomas Dekker och Patrick Fugit i spetsen. Mycket stark.
Det hjälper med bra folk i ryggen, med en manusförfattare (David Seltzer) som skrev "Omen" en gång i tiden och två regissörer (Shari Springer Berman & Robert Pulcini) som dirigerade den fantastiska lilla biografilmen om en en väldigt speciell serietidningsskapare (Harvey Pekar) i "American Splendor".
Även om jag skulle kategorisera "Cinema Verite" som ett drama baserat på verkliga händelser, suddas linjen mellan det och dramatiserad dokumentär ofta ut. Eller åtminstone tänjs ut. Dels tack vare nämnda autencitet, men avändandet av videoklipp direkt från 70-talet gör till. Klipp från den då oerhört uppmärksammade TV-serien och från intervjuer gjorda efter att den sändes.
TV-serien ifråga, "An American Family", brukar refereras till som den första, eller åtminstone en av de första, dokusåporna och följde en helt vanlig amerikansk familj i deras helt vanliga vardag. Åtminstone var det tänkt så men under den första och enda säsongen visades istället en familj sönderfall. Filmen om händelserna, den här filmen, poträtterar gissningsvis ganska precis vad dokusåpan skildrade, med en liknande nivå på dramat, bara med mer insyn bakom kulisserna.
Det svenska produktionsbolaget Filmgate har gjort de visuella effekterna till många storfilmer, bland annat bioaktuella "The Woman in Black" och "Iron Sky".
MovieZine pratade med Malin Persson, office manager och coordinator på Filmgate om rysaren "The Woman in Black" och de andra filmerna de arbetat med.
Hur tidigt blev ni inblandade i filmen?
- Detta var ett projekt där vi fick möjligheten att vara med i ett mycket tidigt skede eftersom vi arbetat med producenter, klippare och även regissören tidigare. Vi arbetade bland annat på regissören James Watkins föregående film "Eden Lake" från 2008. "The Woman in Black" arbetade vi med under ett helt år, allt från planering, on-set supervision och själva arbetet med effekterna. Att producera effekterna arbetade vi med i ungefär 6 månader totalt.
Hur och med vad arbetade ni?
- Filmgate, vfx bolaget, arbetade med de visuella effekterna till filmen under ledning av Håkan Blomdahl (Guldbaggevinnare för bästa visuella effekter i "Kronjuvelerna"). Filmgate försedde produktionen med konceptbilder i ett tidigt skede för att skapa en bild av hur det skulle se ut. Vi fanns med på inspelningen för "on set supervision" för att skapa bästa möjliga förutsättningar för efterbearbetet. Slutmålet var att skapa en historiskt trovärdig miljö. Detta uppnåddes genom att ett flertal "miljöeffekter" användes, vi skapade dimma, regn, vegetation, terräng, nya bakgrunder såsom nya himlar. En annan viktig del var att ta bort sådana element som inte var tidsenliga, exempelvis telefonstolpar. Vi arbetade även för att se till att filmen blev mer skrämmande. Vi skapade den ö där dödsboet finns och för att stärka känslan av isolering tog vi bort kringliggande öar och det man kunde se av fastlandet. Vi placerade skådespelare i ett brinnande hus samt såg till att filmens antagonist såg riktigt otäck ut. Vi skapade över 300 effekter till "The Woman Black".
Har ni arbetat med liknande projekt innan?
- Filmgate har arbetat med långfilm sedan 2006. Sedan starten har vi hunnit med över 60 filmer i 11 olika länder. Vi har specialiserat sig på compositing, matte painting och set extension. Vårt mål har alltid varit att skapa så osynliga effekter som möjligt. Detta för att skapa ett högt produktionsvärde för filmen. Några av de filmer som Filmgate har i sin resumé är "The Raven", "Melancholia" och "Isdraken". Vi gjorde även den stora slutscenen i "Iron Sky", vilket var en ganska lång scen, närmare bestämt 8 minuter av atomkrig, en sprängd måne osv.
Är "The Woman in Black" ert största projekt hittills?
- Detta är vårt största projekt hittills i antalet biobesökare, utan konkurrens. Vi är självklart väldigt stolta över denna produktion och vi tror att den svenska publiken kommer att uppskatta den lika mycket som den engelska och amerikanska publiken gjort. Även om "The Woman in Black" är ett stort projekt med sina 300 effekter är det inte vårt största projekt om man räknar antalet effekter. Där har vi ett tidigt Filmgate projekt som tar hem det, Kenny Starfighter-filmen "Kenny Begins" med över 600 effekter totalt.
Lady Gaga och Justin - udda på sina sätt, men har du reflekterat över varför de är det?
Har du någon gång undrat över varför Lady Gaga ser så speciell ut? Eller du kanske har funderat över hur fenomenet Justin Bieber kraschlandade och blev superkänd helt plötsligt? Det kan vara för att de är aliens...Barry Sonnenfeld har skämtat en del kring sina "Men in Black"-filmer och vad är roligare att skämta om än kändisar på den stora skärmen vid deras högkvarter? Är man med på skärmen så betyder det att de är övervakade, just för att de är aliens.
- I filmen finns det några personer som du kan se på övervakningsskärmen ombord, bland annat Lady Gaga, Tim Burton, som troligen vet mer om utomjordingar än vad jag gör jag gör, och låt oss se vilka andra... Justin Bieber.
Så har vi kommit till den sista ronden innan semifinalerna, där Christopher Nolan utmanar... sig själv.
Superhjältarnas värld på vita duken har sällan varit så hård och rå som i Chris Nolans vision av Gotham City. Givetvis är hans två filmer om Batman med bland de åtta bästa superhjältefilmerna, korade av MovieZines läsare.
Men som vi vet, kan bara en vinna.
Föredrar du "Batman Begins" (2005), med bl.a. Liam Neeson, Katie Holmes och Cillian Murphy som Scarecrow? Eller ska det vara "The Dark Knight" (2008) som gjorde Heath Ledger odödlig som Jokern?
Du kan rösta fram till kl. 23.59 ikväll:
VINNARE: "The Dark Knight" käkade upp "Batman Begins" till frukost och lämnade bara smulor.
Den 5 september får vi se om Jack Black fortfarande har vad som krävs för att roa oss, i komedin "Bernie".
Veckan därpå, 12 september, släpps den omtalade actionfilmen "The Raid" på DVD, Blu-ray och VOD.
Twilight-parodin "Breaking Wind" gissar vi på att de flesta vill hålla sig borta från. Om det trots allt låter lockande, så finns den tillgänglig i din videobutik från 26 september.
Se fler premiärdatum för kommande DVD- och biofilmer i vår Kalender.
Cruz är i förhandlingar kring en roll som egentligen skulle gå till Angelina Jolie.
"The Counselor" är ett av de hetare projekten just nu och blir bara hetare ju fler kända namn som hoppar om bord. Den senaste att göra det är Javier Bardems fru Penelope Cruz.
Ridley Scott valde att ha filmen som sitt nästa projekt och tog med sig Michael Fassbender som han jobbat tillsammans med i "Prometheus".
Cruz ska spela den som Fassbender har i sitt kärlekssikte. Hon har ännu inte tackat ja, men förhandlingarna är igång. Det var tänkt att Angelina Jolie skulle spela rollen men det är inte säkert att hon hinner, med tanke på att hon ska spela in Disneys "Maleficent" i juni.
Det är inte första gången Cruz och Bardem jobbar tillsammans och det senaste samarbetet var i Woody Allens "Vicky Cristina Barcelona".
Flera svenska skönheter har dykt upp vid James Bonds sida genom agentens 50-åriga historia på bioduken. Bland de första var Britt Ekland, som vi minns som lättklädd agent i "Mannen med den gyllene pistolen".
För den svenska fansajten From Sweden with Love berättar hon om hur hon knep rollen, skräcken inför Guy Hamilton och varför Skandinavien alltid lockat 007...
- Jag hade sett "Dr. No" med Ursula Andress, och den gjorde ett sånt intryck på mig. Jag ville verkligen vara med i en Bondfilm, så när jag läste att de skulle börja filma "Mannen med den gyllene pistolen" klädde jag upp mig för rollen som en sekreterare. Håret sattes upp i en knut och jag tog på mig högklackat. Väldigt politiskt inkorrekt idag, men det var ju 60- och 70-talet, berättar Ekland.
- Jag träffade Cubby Broccoli på hans kontor och sa att jag ville ha rollen. Han sa att de egentligen bara använder sig av titlarna från Bond-böckerna, manuset kan se annorlunda ut. Men så kom Roger Moore förbi och vi blev introducerade. Jag flög till USA för att spela in en annan film, och när jag flög tillbaka till London sex veckor senare läste jag förfasad att Maud Adams hade fått en roll i filmen. Min agent sa att Cubby ville träffa mig omedelbart. För att be om ursäkt, tänkte jag naivt. Men nej, han gav mig manuset till "Mannen med den gyllene pistolen" och sa: Du spelar Mary Goodnight. Han berättade att Maud Adams fått rollen som skurken Christopher Lees flickvän. Det var så jag fick rollen. Då lärde jag mig, att om du verkligen vill ha ut något av livet, se till att det blir av!
Hur var det att ha Roger Moore som motspelare?
- Roger Moore var en av de mest fantastiska männen på jorden. Förutom det har han mycket humor, och är inte så självupptagen som många andra stora stjärnor. Han var väldigt jordnära och hängde med oss alla.
Vad tänkte du om regissören Guy Hamilton?
- Just då var jag väldigt rädd för Guy Hamilton, då han var en väldigt precis och krävande regissör. Men när vi träffats sedan dess och pratat om Bondfilmen, är han väldigt trevlig och verkligen inte någon jag hade behövt vara rädd för.
Vad minns du av att jobba ihop med Maud Adams och Christopher Lee?
- Jag hade så kul under inspelningen. Maud och jag blev bästa vänner, och vi är fortfarande väldigt nära, efter alla dessa år. Christopher Lee träffar jag desto mer sällan, men vi ses ibland på välgörenhetstillställningar och annat.
Vilken är din favoritscen i filmen?
- Troligen den där jag blir inlåst i bakluckan på en bil. Det är åtminstone scenen som min yngste son skrattar mest åt.
Vad är det med just svenska kvinnor som attraherat Bondproducenter genom åren?
- Svenska kvinnor är generellt sett väldigt vackra och gör sig bra på bild. De är också bra skådespelare, och arbetar väldigt disciplinerat.
Intervjun gjordes år 2008 av Anders Frejdh för Roger Moores officiella sajt. Läs hela intervjun här.
I veckans avsnitt snackar vi "Looper"-trailern, vem Ben Kingsley kan tänkas spela i "Iron Man 3", Tom Cruises galenhet, att göra remake på sin egen film samt huruvida vi behöver en "Sin City 2" eller inte.
Sex års väntan är över. Skräckuppföljaren "Silent Hill: Revelation" går upp på amerikanska biografer 26 oktober.
Open Road Films har köpt rättigheterna och planerar att släppa den färdiginspelade filmen lagom till halloweenhelgen - i 3D, såklart.
Filmen följer 18-åriga Heather Mason, som plågas av mardrömmar efter sin fars försvinnande, och utspelar sig i den kusliga stad som stått som kuliss i flera populära skräckspel. Radha Mitchell, Sean Bean och Deborah Kara Unger upprepar sina roller från "Silent Hill" (2006), och får denna gång sällskap av bl.a. Malcolm McDowell, Kit Harington och Carrie-Anne Moss.
#TFF - Tribeca 2012 - Man kan tycka vad man vill om obskyra "Francophrenia" ? och det ?r det nog m?nga som g?r ocks? ? men det g?r inte att komma ifr?n att det h?r ?r ett av de mest kreativa anv?ndandet av "bakom scenerna"-material jag n?nsin sett.
James Francos karriär går spikrakt uppåt - speciellt efter förra årets "127 Timmar" som älskades av både kritiker och publik - är han ett oerhört eftertraktat namn. Det var därför många som höjde på ögonbrynen när han valde en återkommande roll i tv-såpan "General Hospital". Hans mål med det är inte helt klart, men efter "Francophrenia" är det i alla fall tydligt att han gillar udda experiment.
Filmen börjar som en vanlig "the making of..." där Franco blir intervjuad av reportrar, skriver autografer och låter sig fotas med fans. Men ganska snabbt börjar filmen dra åt ett annat håll. Filmandet blir alltför närgånget, klippen är hoppiga och en oro sprider sig som man inte är van vid i såna här sammanhang. Snart hör vi Francos viskande stämma som voiceover. "Varför är jag här? Vilka är alla dessa människor?" Har vi hamnat i hans mardröm eller kanske i hans förvillade psyke?
"Francophrenia" är underhållande för att den bryter mot det mesta, man kan imponeras av idéerna bakom den och då och då är det absurda riktigt roligt, som tex när den andra delen av titeln får sin förklaring. Men det är knappast en fantastisk helhet till film vi har att göra med. Bara omkring 75 minuter lång känns det ändå som om man har sett nog av experimentet mot slutet. Men respekten för James Franco - inte bara som skådespelare utan även som konstnär - den växer helt klart.
Samla ihop dina supervänner och få chans att se "The Avengers" redan på galapremiären!
Walt Disney Pictures har vigt tio platser på måndagens galapremiär åt några lyckliga superhjältar. Dra på dig din vassaste utstyrsel och kom till biografen Park (Sturegatan 18 i Stockholm), måndagen den 23 april 17.45 - de 10 bäst utklädda får se den efterlängtade filmen, och gå på efterfesten på Café Opera!
Observera att det är 18-årsgräns på efterfesten. Superkrafter är ett plus men inget krav.
