Officiellt var Apollo 17, som skickades iv?g den 17:e december 1972, den sista bemannade resan till m?nen. Men ett ?r senare, i december 1973, skickades tv? amerikanska astronauter tillbaka till m?nen p? ett hemligt uppdrag, bekostat av USA:s f?rsvarsdepartement. Vad du ?r p? v?g att se ?r de verkliga bilder som austronauterna tog p? den resan. Medan NASA f?rnekar dess autencitet, menar andra att det ?r den riktiga anledningen till varf?r vi aldrig har ?kt tillbaks till m?nen.
Det finns n?stan inga f?rmildrande drag i den h?r sega och oskr?mmande l?tsas-vara-p?-rikigt soppan till skr?ckis, som k?nns f?r l?ng trots sina futtiga en timme och 26 minuter.
Ingen kan väl tro att det ska gå att upprepa vad som hände med "Blair Witch Project" som ju var en rätt kackig film, men som hypades som en sann historia på nätet så till den grad att det blev biosuccé - i alla fall om man tänker på vad de hade för budget för att få ihop projektet.
Att "Apollo 18" har blivit till kan bara förklaras med att skaparna tror att det nu finns en ny generation som knappt fanns till när Blair Witch begav sig och som är lika lättlurade. Eller möjligtvis tror de inte på nyhetens behag utan tycker att om idén funkade en gång så går det säkert igen.
Jag skulle vilja påstå att oavsett vad filmmakarna tänkte så tänkte de fel. Visst kan det funka att sitta och titta på en film som låtsas vara dokumentärt, hemligt material som någon kommit över från NASA, men som man redan från början vet är en gimmick - men då måste det vara bilder som suger in publiken och en story som övertygar.
Men om vi backar och tar handlingen. Apollo 17 var den sista expeditionen som USA gjorde med folk till månen. Apollo 18 ställdes in, men nu sprids alltså historien att uppdraget skedde, men att farkosten aldrig kom tillbaka. Det ska vara förklaringen till varför USA aldrig åkte igen till månen.
Filmen börjar alltså år 1974 med att besättningen får veta att Apollo 18 blir av. Vi får sedan följa deras egna påstått äkta material när de påbörjar uppdraget. Hela resan och månlandningen filmas dels inifrån rymdkapseln och dels med handhållen kamera av astronauterna själva.
Det finns en anledning till att spelfilmer görs på ett speciellt sätt, att man använder kameror av bra kvalitet, jobbar med ljussättning och utesluter bitar i historien som publiken kan lägga till själva. Till och med i de flesta dokumentärer väljer man ur materialet man har samt använder voiceover eller förklarande skyltar.
Anledningen är att det är skönare att titta på filmer av bra kvalitet, att vi koncentrerar oss mindre på irriterande ljusförhållanden och raspiga mickar och mer på vad som försöker förmedlas. Det är helt enkelt lättare att fastna för en historia som berättas med nerv.
Om du inte räknat ut det redan så saknar "Apollo 18" allt det här. Början är så seg att det hade varit mer spännande att kolla på en samling resevideor från en pensionärskryssning. Hur man lyckas få en film som är under en och en halv timme att kännas lång är nästan en konst i sig. Utan den tradiga upptrappningen hade filmen legat på ungefär 60 minuter.
Tanken är att det ska vara en skräckis och även om det ofta är en genre där man tummar på kvaliteten så är et oförlåtligt att inte ens vara skrämmande. En halvtimme in i filmen hoppar vi till för första gången, och det är förstås på grund av ett plötsligt ljud snarare än att det blir läskigt.
Det känns nästan som om filmen tar sig mot slutet när det okända onda börjar få ett finger med i spelet. Men jag inser att det bara känns så för att det varit så otroligt tråkigt innan att jag blir överlycklig över att något händer som tar mig närmre slutet.
Det är sällan jag känner att filmer totalt är ett slöseri med tid. Oftast finns det någon förmildrande omständighet. Det enda jag kan komma på med "Apollo 18" är att den just inte slösar bort mer av min tid än att den fortfarande får kallas för långfilm.
